2010

Krönika nr. 1

Religion, media och reproduktion

Årets Nobelpris i medicin, som gick till IVF-pionjären Robert G. Edwards, gladde många människor. Det var ett begripligt pris som inte bara forskare kan relatera till, utan en bred skara människor – inte minst dem som själva har upplevt en period av ofrivillig barnlöshet.

Attityderna till reproduktionsteknologin har förändrats relativt snabbt. Edwards och hans brittiska forskningsteam arbetade i hård motvind. Då det första provrörsbarnet Louise Brown föddes år 1978 pågick ett mediespektakel som kan betecknas som en moralisk panik. Protesterna ledde till att forskningsteamet kring Edwards hade svårigheter att få fortsatt finansiering.

Idag kan medierapporteringen om reproduktionsteknologin ibland fortfarande ha drag av en moralisk panik. Det är särskilt kännetecknande för nyhetsrapporteringen om s.k. fertilitetsturism, vilket i sig är ett begrepp som trivialiserar fenomenet. De fall som tas upp är ofta enskilda extrema fall, t.ex. 60-åriga kvinnor som har fått barn genom äggdonation. Reproduktionsteknologin målas upp som en okontrollerbar global marknad.

Vid tiden för Louise Browns födelse var vissa religiösa grupper och religiösa ledare upprörda och betecknade provrörsbefruktningen som ett ingrepp som stred mot naturen och därmed mot Guds vilja. Idag är sådana röster mer ovanliga. Provrörsbefruktningen omtalas numera sällan som konstgjord, och oftare som assisterad – det betecknande för fenomenet är att vissa människor behöver medicinsk assistans för att kunna få barn. Idag höjs de förmanande religiösa rösterna i de nordiska länderna snarare när det debatteras vilka individer som skall få tillgång till reproduktionsteknologin, och vilka konsekvenser den anses ha för ”den heliga kärnfamiljen” och barnets bästa. Särskilt inflammerad tenderar diskussionen att bli när det gäller lesbiska pars och ensamstående kvinnors rätt till behandlingar, och därmed synen på faderskap och moderskap. Den förändrade diskursen om religion och reproduktion kan förklaras som en förskjutning i synen på föräldraskap – från ett strikt biologiskt föräldraskap mot ett socialt föräldraskap.

Oacceptabel kritik?
Samtidigt kan man fråga sig vilka religiösa röster som ges utrymme i media. Exempelvis har nyhetsrapporteringen om Vatikanens reaktioner på årets Nobelpris i medicin varit mycket tvetydig. Efter att Nobelpriset blev offentligt uttalade sig biskop Ignacio Carrasco de Paula vid Pontifikatets akademi för liv. I rubriker i stora nyhetsmedier över hela världen sades att ”Vatikanens expert på etik” hade sagt att valet av Edwards var helt oacceptabelt. I några längre versioner av nyheten uppgavs biskop Carrasco de Paula ha sagt att han personligen hade röstat på andra kandidater, men att Edwards påbörjade ett nytt kapitel på den mänskliga reproduktionens arena. Plötsligt framstod kritiken inte som lika hård och det var svårt att avgöra om han uttalade sig för sin egen del eller som representant för Vatikanen. Kanske förväntar sig journalister att Vatikanens uttalanden stöps i samma form, och att de alltid innehåller förmaningar när det gäller sexualitetens och reproduktionens område. Och visst kan man se en röd tråd i Vatikanens reaktioner på detta område. Vatikanens diskussioner om stamcellsforskning, abort och assisterad befruktning handlar ofta om ett försvar av embryots (eller fostrets) rätt till liv. Denna röda tråd återfanns även i biskop Carrasco de Paulas uttalande.

En central uppgift för oss som forskar om religionens roll i samhället är att iaktta nyanserna i den offentliga diskussionen och identifiera vilka intressen som styr diskussionen. Ganska ofta kräver den uppgiften att vi läser nyhetsrapporteringen kritiskt och bildar oss en egen uppfattning genom en mångsidigare belysning av fenomenet.

November 2010,
Lise Kanckos, doktorand i sociologi Åbo Akademi, gästforskare vid Religion & Samhälle

Krönika Nr. 2

Normotisk eller galen?

I höstas lyssnade jag till en föreläsning av Margareta Svensson Paras, chef för Uppsala stadsmission. Jag hade bjudit in henne som gäst till kursen Livsåskådning och psykisk hälsa. De människor som Margareta möter i sitt arbete kan knappast beskrivas som ”normala” eller ”anpassade”. De är arbetslösa, narkomaner, alkoholister, psykiskt funktionshindrade, kriminella – och dessutom saknar de oftast bostad. Vad är samhällets mål för dessa olycksbarn i välfärden? För de allra flesta som Margareta möter är ett eget hem det som står längst upp på önskelistan. En dörr att kunna stänga om sig, en egen säng. Men i Uppsala kommun krävs att du varit nykter i ett halvår innan du kan få hjälp med bostad. Anpassning först – sedan får du vara med. Frågan är hur lätt det är för Anki, som varit alkoholist i 18 år, eller Micke, som missbrukat droger sedan han gick i högstadiet? På kursen i Uppsala pratar vi vidare om hur man ser på hälsa och normalitet, och jag lyfter fram Lennart Nordenfeldts definition av hälsa: ”graden av handlingsförmåga i relation till ens vitala mål”. Vad händer om total nykterhet inte ingår bland Ankis vitala mål? Kan samhället acceptera henne ändå? Finns det rum för människor som inte vill anpassa sig till normen om lyckadhet?

Till skillnad från Anki (som bara är ett uppdiktat exempel) har alla i min bekantskapskrets bostad, arbete och är väldigt välanpassade. Men för oss som tillhör de ”välartade” lurar ett annat problem: risken att bli onormalt normal. Eller normotisk, som psykoanalytikern Christopher Bollas kallar det. För den normotiska människan är det allt överskuggande målet just att vara normal och anpassad. Det gäller att passa in i alla tabeller och diagram, att inte spreta ut för mycket åt något håll, och att lyckas alldeles lagom mycket. För den normotiska har det normala blivit så viktigt att han eller hon tappat bort sin egen drivkraft – sin egen känsla av vad som är viktigt eller värt att sträva efter. Därför blir till sist livet tomt och meningslöst. Man har utåt sett visserligen lyckats alldeles utomordentligt väl, men frågan är varför och för vem? Kanske landar man till sist i orden: ”alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”. Med studenterna på kursen diskuterar jag också Donald W Winncotts syn på hälsa. Han tillhör samma psykoanalytiska skola som Bollas och menar att hälsa är att känna sig verklig och levande. Och kanske de flesta av oss kan mäkta med detta, alldeles oavsett om vi är utmattade, alkoholiserade, sängliggande eller mitt i karriärens stormsteg? Fast är det inte troligare att vi missar det när vi jagar efter normalitetens prispokal? Kanske vore det då bättre att vara lite sjuk och galen – men levande!

Mars 2010,
Maria Liljas Stålhandske, forskare

Krönika Nr. 23

Växande islamofobi

Andra världskriget tog slut i september för 65 år sedan. När Tyskland hade kapitulerat några månader tidigare öppnades koncentrationslägren och omvärlden tvingades inse vidden dess fasansfulla verksamhet. Och så lovade man varandra att detta aldrig någonsin skulle få lov att upprepas. För med facit i hand är det alltid lättare att förstå vad som är rätt och vad som är fel.

Ändå kan vi ana början på en liknande process i Europa idag. I Tyskland sprids den bästsäljande boken Tyskland avskaffar sig själv, skriven av Berlins före detta finanssenator Thilo Sarrazin, som utpekar muslimer som ett stort samhällsproblem. I Schweiz har befolkningen röstat nej till byggandet av fler minareter. I en rad europeiska länder diskuteras och genomförs planer på förbud mot heltäckande slöjor.

I vårt eget land har vi just haft val och även här bekräftas samma vind, genom att Sverigedemokraterna har tagit plats i Riksdagen – ett parti som hämtar sin näring och sina sympatier i en växande islamofobi. För den här gången är det inte judar som är måltavlan, utan muslimer.

Förrädisk process
Det är en förrädisk process, därför att den vädjar till höga mänskliga ideal, som frihet och jämlikhet. Under ytan ligger cementerade föreställningar om att religion hör till det förgångna och därför helst varken bör höras eller synas. Framför allt anses den inte vara riktigt rumsren i samhällets finrum längre.

Det är ytterlighetspartier som driver på. De övriga visar sitt motstånd, men dras ändå med in i en liknande tankevärld. I Danmark har vägen gått via det mer etablerade Dansk folkeparti, som i sin tur influerar de övriga. Den som idag till exempel läser de danska socialdemokraternas partiprogram slås förmodligen av den starka nationalism som präglar det, till skillnad från övriga nordiska systerpartier. Och så får främlingsfientligheten och islamofobin allt starkare grepp om samhället. I vårt eget land har vi kunnat se liknande tendenser när Sverigedemokraterna har fått ökat inflytande. Agendan smyger sig in och förändrar samhällsdebatten, som en sorts bekräftelse på att partiet i grund och botten har rätt i sin kritik mot invandringspolitiken.

Är det magstarkt att hävda att vi därmed så småningom kanske hamnar i nazi-Tysklands människofientliga ideologi? Ja, kanske, men det är i så fall bättre att vara uppmärksam på frågan, än att plötsligt en dag befinna sig där utan att någon av oss har märkt hur det har gått till.

Det utvecklingen säger oss är att Europa idag behöver en ökad religionskompetens. För det är genom att försöka förstå, som vi kan lära oss att leva med varandras olikheter. Integration handlar inte om ytliga frågor som att Zlatan Ibrahimovic är en fantastisk fotbollsspelare eller att pizza är gott. Och den handlar lika lite om att sätta upp förbud mot det som syns på ytan och som till synes strider mot grundläggande västerländska samhällsideal.

Dialog är en långsammare väg att gå, men också betydligt mer fruktbar i längden. För det kan ju faktiskt vara så att Sverige som land också har något djupare att lära av våra invandrare. Islam är inte nödvändigtvis synonymt med kvinnoförtryck, terrorism och ett medeltida rättssystem. Det kan också handla om socialt ansvarstagande och miljömedvetenhet, för att ta ett par goda exempel. Men framför allt handlar det om att försöka se människorna och våra grundläggande likheter med varandra.

Jonas Lindberg, Doktorand i religionssociolog