2012

Krönika Nr. 1

Den kritiske forskaren

Vilken normativ roll bör den kritiske samhällsforskaren inta i dag?
För att svara på frågan, låt mig ge en kort diagnos över den kritiske forskarens roll i samtida offentlig debatt. Det förefaller mig nämligen som om denne forskare allt som som oftast tystas ned eller banaliseras i samma stund som dennes utsagor påvisar bristningar i den rådande postpolitiska hegemonin som genomsyrar offentligt samtal och politik.

Å ena sidan anklagas forskaren för att inte bara påvisa, utan skapa splittringar mellan förställt homogena grupper i ett annars uniformt och konsensusbaserat samhälle. Klassklyftor, diskriminering, ojämlikhet och så vidare är problem som skapas av teoretiker förförda av ideologiskt befläckad teori.

Å den andra sidan anklagas forskaren för att släta över gränser och skillnader mellan heterogena grupper, att med naiva och/eller politiskt slipade glasögon inte se verkligheten som den är, att vissa gränser, vissa skillnader, vissa konflikter och så vidare, inte går att problematisera. Verkligheten ska inte vara för svår.

Och lever vi inte i ett antiintellektuellt klimat? Där den kritiske forskaren i vissa fall stämplas med emblemet fiende mot det goda samhällets fortsatta utveckling, där liberala debattörer förespråkar kontrollinstanser av den fria forskningen och där rapporter som går emot den politiska maktens övertygelser avfärdas som just splittrande och verklighetsfrånvänd ideologi?

I en kortare essä från 1976 diskuterar Michel Foucault den intellektuelles normativa roll. Enligt Foucault bör denna roll inte vara en som fokuserar på vetenskap och ideologi, utan en som fokuserar på sanning och makt. Problemet är då inte att förändra gemene mans inställningar. Fokus bör i stället läggas på de ekonomiska, politiska och institutionella sanningsregimernas makt. Foucault föreslår inte att forskaren i skall producera en ny ideologiskt befriad sanning. Snarare menar han att intresset bör riktas mot att beröva sanningens makt dess sociala, ekonomiska och kulturella hegemoni. Att söka analysera huruvida och på vilka grunder nya sanningsregimer kan skapas.

Jag tvivlar på att detta är obekant för merparten av er läsare. Trots detta förefaller även radikalt dekonstruktiva teoretiska ansatser, vilket Sara Edenheim påpekat, inte förmå att reellt ifrågasätta hegemoniska sanningsregimer. Dessa ansatser faller i stället in i en liknande mall som den de så ofta kritiserar - den hermeneutiska frestelsens teleologi. Även om begrepp som ‘religion’, ‘sekularism’, ‘kön’ eller ‘homosexualitet’ ses som bundna till diskursiva processer tillskriver man dem retroaktivt ett slags essens i den mening att fenomenet antas vara desamma, men att dess representationer ändras över tid. En bortgång från denna process är svår, den kräver ett ifrågasättande av en hel samhällsordning. Vem orkar?

Om den kritiske samhällsforskaren ska ta en normativ roll, är det inte just denna roll? Att påvisa att verkligheten är flyktig, något som irriterar, som upprör, något som är kopplat till sanning och makt? Att andra vägar, lösningar och en annan verklighet är möjlig? Och att så göra genom att orka, att orka kämpa emot den retroaktiva projektionslek som även den mest kritiska beskådningen av verkligheten så ofta blir.

PER-ERIK NILSSON, doktorand i religionshistoria, forskare i tema 2 i Impact-programmet