2008

Krönika nr. 1

Att mäta är att mötas

Hur vet vi vad vi vet? Om intresset för religion ökar eller om det istället minskar finns det numera allt fler som uppmärksamt noterar. En ökande kulturell pluralism brukar ibland nämnas som stöd för det förstnämnda. Men en ökad synlighet för frågor som har med religion att göra i massmedier av olika slag: debatt om religiösa friskolor, reportage om religiösa grupper av olika slag, religion som en klangbotten i skönlitteratur och stand-up... kanske lika gärna vara stöd för det senare alternativet? Men hur är det ”egentligen”? Vad betyder denna synbara synlighet? Hur ska vi tolka den? Har religionen återkommit? Eller har den helt enkelt aldrig varit borta? Och vilken religion är det som syns, och varför? Och: har det någon betydelse? Några intensiva oktoberdagar är fyllda av möten. Möten som handlar om hur vi ska fråga människor om olika aspekter av religion, och hur deras svar bör tolkas.

Måndag: Ett projekt lett av Sigtunastiftelsen och Svenska kyrkan handlar om huruvida religion kan fungera som en resurs för unga vuxna, alltså åldrarna 16-24 år. Eftersom tidigare undersökningar i denna grupp antingen missat religionsfaktorn, eller nogsamt kartlagt religions- och livsfrågor men samtidigt ägnat mindre uppmärksamhet åt livet i övrigt är detta något nytt. Spänningen är stor när medverkande forskare stillar sin nyfikenhet över de första, preliminära siffrorna.

Onsdag: För ett projekt vid Högskolan i Gävle ska en enkät till gymnasieelever och deras lärare tas fram. Enkäten handlar om hur de ser på religion och religionskunskapsämnet. Från andra studier hämtas frågor, och nya formuleras. Varje ord vägs på guldvåg. Vad ska mätas? Hur kan det mätas? I möten som denna dag, med lärarstuderande på väg ut på praktik på skolor, kommer jag ytterligare närmare en färdig enkät.

Torsdag: Tillsammans med forskare från 15 länder och från skilda ämnen, presenteras några preliminära siffror från en enkätundersökning bland gymnasieelever om deras syn på mänskliga rättigheter och attityder till religion. Tänker sekulariserade elever annorlunda än kristna eller muslimska? Fungerar religion som stöd eller hinder för hur unga ser på mänskliga rättigheter? När vi kommer samman kring några tidiga siffror ur materialet slås vi av problemen med att jämföra mellan olika länder. Hur fungerar frågan om bön i skolan i Holland, Turkiet, Norge och Sverige? Hur är det med frågan om kvinnors rätt till egendom, eller frågan om allas rätt till jobb? Det är också spännande att just i ett sådant projekt mötas över religions- och konfessions- och ämnesgränser för att tolka resultaten och utveckla sätten att fråga. Om man inte frågar får man som bekant inga svar.

November 2008
Ander Sjöborg, forskare

Krönika Nr. 2

En mer nyanserad bild av Islam

I skrivande stund är halva Stockholm avspärrat på grund av den amerikanska utrikesministerns besök och FN-konferensen om uppbyggnaden av Irak. Även om just det här är en ovanlig händelse, så är vårt nyhetsflöde ofta dominerat av rapportering från Mellanöstern, Irak, USA och andra länders agerande gentemot dessa, och mer eller mindre uttalat finns även religionen – oftast Islam, ibland en politisk-kristen retorik – med i bilden. Sedan 11/9 2001 är det så kallade kriget mot terrorismen som satt den världspolitiska agendan, vårt århundrades motsvarighet till kalla kriget – oavsett vad vi tycker om det måste Sverige och andra länder förhålla sig till det. Och i och med det är religion med som en viktig politisk faktor.

Det här kan ju verka som en banal analys. Men det var en viktig bakgrund för min läsning av en av vårens mest spännande svenska böcker, Vems Islam – de kontrastrika muslimerna skriven av Mohammad Fazlhashemi, docent i idé- och lärdomshistoria i Umeå. Boken är ett försök att nyansera bilden av muslimer och Islam som idétradition och religion, och visar såväl på de stora skillnader som finns mellan olika muslimska grupper idag som hur de historiska variationerna sett ut. Inte minst lyfter han fram de delar som inte belyses så mycket i dagens diskussion – om de feministiska rörelserna och jämställdhetssträvandena, demokratiarbete och den del av Europas historia vi ofta lyckas glömma: att de var de muslimska lärda i medeltidens Spanien som översatte och bevarade de grekiska klassikerna till eftervärlden och därmed utgjorde ett omistligt bidrag i utvecklandet av det ”västerländska tänkandet” och så småningom renässansen och upplysningen.

Islams närvaro i väst är i sig inte beroende på de politiska skeendena efter 11/9. Migration, globalisering och att Sverige såväl som andra Europeiska länder blir allt mer mångkulturella och mångreligiösa är mycket längre och mer djupgående processer än så. Men det uppstår onekligen en märklig dissonans att denna verkliga förändring, att det bor människor av olika tro och som dessutom visar sin religiösa tillhörighet på ett sätt som inte varit vanligt i Sverige, äger rum samtidigt som den nyhetsrapportering vi får om Islam nästan uteslutande handlar antingen om terrorism och världspolitik eller om integrationsproblem och utanförskap. Allt kan naturligtvis inte skyllas på medierna, men sättet vi talar om islam och muslimer, vilka frågor som ställs och inte ställs och vad vi uppfattar som problem och som resurser, allt det påverkas av vilka samtal som förs och inte förs – i medier, bland forskare, politiker och allmänhet. Kanske måste den som vill ha ett sammanhållet samhälle där människors olika erfarenheter och traditioner ses som tillgångar och inte problem röra sig utanför de givna samtalsämnena och sättet vi talar om framför allt Islam. Och kanske en bra början kan vara att läsa Fazlhashemis bok.

Maj 2008
Marta Axner

Krönika Nr. 3

Från osynlighet till problem till resurs

Från att ha varit osynliggjord i det sekulariserade Europa är religionen idag tillbaka på den offentliga arenan – men då oftast som ett problem. Det sa den brittiska professorn i religionssociologi Grace Davie i sin introduktionsföreläsning när hon blev hedersdoktor vid Uppsala universitet i januari. Rubrikerna i svenska tidningar den senaste tiden illustrerar hennes påstående. Ena dagen är det stora rubriker om utbildningsministerns förslag om en statlig imamutbildning. En annan dag handlar det om hot om våld mot personer som karikerat profeten Muhammed. Samma vecka råkar ärkebiskopen av Canterbury illa ut, efter att han dristat sig att väcka frågor om Sharialagens förhållande till engelsk lagstiftning.

Det är värt att notera att den religion som i media framställs som ett problem nästan alltid är islam, inte det egna kristna arvet. Exemplen handlar alla om islams förhållande till olika aspekter av västerländsk modernitet, som utbildningsväsende, yttrandefrihet och rättsskipning. Modernitet och sekularisering har betraktats som oskiljaktiga följeslagare i det kristna Västeuropa, påpekar Grace Davie. Med en tydligare muslimsk närvaro i Europa framstår inte längre detta samband som självklart, på samma sätt som det inte heller är självklart i andra delar av världen.

Men vilket utrymme är vi beredda att ge religionerna, när de nu förefaller bli synliga på ett nytt sätt? Är religionen bara ett problem? Eller kan olika religioner också vara en resurs? Ytterligare en tidningsrubrik berättar att Islamiskt Center i Malmö bygger ett äldreboende. Svenska kyrkan har en rad äldreboenden i kyrklig regi. Omsorgen om de gamla är ett område där religionen kan komma att bli efterfrågad på ett nytt sätt framöver. Men hur ska de olika religiösa organisationerna själva ställa sig till denna efterfrågan?

Februari, 2008
Ninna Edgardh, föreståndare

Krönika Nr. 4

Gudstjänst och diakoni

”Här får jag vara den jag är. Gud, du känner mig helt, mina ljusa och mina mörka sidor”. Alla ber tillsammans den inledande bönen i den ”soppmässa” som firas varje torsdag kväll i Samariterhemmets kyrka i Uppsala. Tillsammans tackar vi som församlats för förlåtelsen som ”gör det möjligt att leva”. Det jag är med om känns som gudstjänstfirande på liv och död. Hemlösa och ammande mödrar, pensionärer och unga studenter, kantstötta på olika sätt. Alla får vi plats med mörker och ljus, svaghet och styrka. Före gudstjänsten bjuds på soppa, efteråt på fika.

Att fira gudstjänst hör inte till det vi som svenskar gör för att känna oss ”rätt”. Tvärtom. Fira gudstjänst kom på 97:e plats i en lista från ett till hundra över vad som ger status i samhället enligt en ny marknadsundersökning. Att delta i en gudstjänst är att ”vara religiös”, och det drar vi oss för i Sverige. I våra egna undersökningar visar det sig däremot att diakoni – att kyrkan hjälper de mest utsatta i samhället – hör till det som svenska folket verkligen uppskattar med kyrkan. Situationen är problematisk för en kyrka som både vill vara folkkyrka och sätta gudstjänsten i centrum.

Soppmässan är en del i en satsning på att bygga upp en Stadsmission i Uppsala. Den är också intressant som sociologiskt experiment. Den är diakoni och gudstjänst samtidigt. Här blir kyrka mindre av trossatser och mer av gemensam handling. Det delade brödet i nattvarden hör samman med en soppa serverad för att mätta den som verkligen hungrar, hör samman med fikat efteråt som bygger gemenskap. Gatstenar formade till ett kors på golvet antyder en mötesplats för gatans och vardagens folk. Kanske det också kan ses som en korsväg för den svenska folkkyrkan? En väg att låta gudstjänsten vara centrum, utan att diakonin för den skull hamnar i periferin?

Januari 2008
Ninna Edgardh, föreståndare

Krönika Nr. 5

Njut av mångstämmigheten

En student i en av årets kurser vid Religion och samhälle inleder sin uppsats med citatet: ”When I first went to Europe …, I … told my friends, ’You go down the road and everybody’s suddenly … speaking another language! … It is like Disneyland! Except they’ve been doing it for centuries!’ When I heard about the EU I said, ‘That ain’t gonna work …’” Den nya kris som EU befinner sig i sedan det irländska folket röstade nej till reformkontraktet verkar bekräfta citatet. Har unionen blivit för svårhanterlig, för spretig, för mångstämmig och dessutom alldeles för dyr? Är det en illusion att skapa en (politisk) gemenskap av så många länder som skiljer sig i sin storlek, sin historia, sin kultur och – inte minst – i sitt språk?

Ett område där kulturella och historiska specialiteter brukar visar sig särskilt tydligt är samspelet mellan religionen och staten. Om man har uppfostrats i det egna samhällets sätt att hantera denna relation, kan praktiken i andra länder upplevas som allt från intressant till ganska obegriplig. När man till exempel får inblick i hur religionsundervisningen fungerar i andra länder är det uppenbart att det ges olika svar på grundläggande frågor: Är religionsundervisning ett obligatoriskt ämne? Vem ansvarar för innehållet: staten eller religiösa organisationer? Vilka religiösa organisationer? Bara de historiska majoritetskyrkorna? Ska religionslärare ha en religiös anknytning eller vara så neutral som möjlig? Vad är egentligen neutralitet i tros- och livsåskådningsfrågor?

Dessa praktiska skillnader – eller konkreta och aktuella frågor – bidrog troligen till att den Europeiska kommissionen ansåg det värt att satsa pengar på ett nätverk som ägnar sig åt utbyte och samarbete kring just religionsundervisning i Europa eller ”Teaching Religion in a Multicultural European Society (TRES)”. Inom ramen för detta nätverk har representanter för nästan 60 universitet och högskolor från nästan alla europeiska länder (och några få frivilliga utbildningsorganisationer) träffats, arbetat och diskuterat under en period av tre år. En av nätverkets tre arbetsgrupper handlar om religion och välfärd. I denna arbetsgrupp medverkar flera medarbetare från Religion & Samhälle.

För drygt en månad sedan hade nätverket som koordineras av Uppsala universitet sin sista konferens. Deltagarna fokuserade på frågan: Vilka resultat har de tre gemensamma åren gett? Förväntningarna var stora när nätverket startades. Gemensamma europeiska masterskurser skulle utvecklas. Tre år senare var tonen betydligt mer blygsam. Det är mycket som försvårar storslagna gemensamma utbildningsprogram, inte minst den nationella utbildningspolitiken och lagstiftningen. Ändå var stämningen i nätverket positiv. Det hade hänt någonting under tiden. Kontakter har knutits, utbyte har påbörjats och intensifierats och en ömsesidig förståelse har vuxit fram.

Är detta konkreta resultat? Jag tror att det är just den här typen av resultat som behövs för att hålla det europeiska projektet vid liv – och utveckla det. När den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen uppstod efter Andra världskriget var en av de avgörande målsättningarna att – genom samarbete – sätta stopp på krigandet som hade pågått mellan de europeiska länderna i generationer. Den dåvarande franska utrikesministern Schuman formulerade 1950: ”Det bidrag som ett organiserat och levande Europa kan tillföra civilisationen är oumbärligt för att bibehålla fredliga förbindelser.”

Fred och samarbete förutsätter ömsesidig förståelse. Att verkligen förstå andra och att anpassa sina handlingar till det är ofta en långsam process. Likaväl behövs denna förståelse i alla sammanhang, inte minst i undervisningen. Många av dagens studenter har behövt – eller har kunnat – jobba mycket mer med sådana förståelseprocesser än lärarna. Därför är det angeläget att lärarna får möjlighet att kontinuerligt fundera kring liknande frågor. Även universitetslärare behöver nätverk för att reflektera kring olika sätt att studera, att tolka material, att koppla till traditioner och att bedriva vetenskap. Än så länge ingår det inte i deras ordinarie arbetsuppgifter. Men med tanke på hur dagens (och framtidens) studentgrupper ser ut är detta arbete nödvändigt. Just nu – under den befriande sommarledigheten då (tanke)resor ligger nära tills hands känns det kanske till och med lustfyllt att relatera sig själv och sitt arbete till den europeiska och världsvida mångstämmigheten.

Juli 2008
Annete Leis Peters

Krönika Nr. 6

Religion and climate change

On opening my newspaper this morning the issue of climate change forced itself into my consciousness as so often in recent times. An article on the ongoing UN climate summit reminded me of the breadth of issues that can be of relevance to the research carried out at a Centre for the Study of Religion and Society. It also made me consider how little attention has been paid until recently to issues of the environment, both by religious organisations and the researchers that study them. In focusing on religion and its place in society we tend, with a few notable exceptions, to focus on human beliefs and interaction and leave the environment to the natural scientists.

Reflecting on this I was reminded of a recent open letter written by the Archbishop of Canterbury (Head of the Church of England and the worldwide Anglican Communion). His letter ‘A Common Word for the Common Good’ was a response to an open letter to the worldwide Christian community from Muslim leaders and Scholars entitled ‘A Common Word between Us and You’. This first letter is an exploration and declaration from representatives of diverse branches of Islam on the common ground shared between the two faiths. In his response the Archbishop welcomes the initiative and considers the ways in which faith communities can contribute, not only to the wellbeing of their own members, but also of the wider society. He writes that not only should these two faith traditions defend one-another, but also:

"learn to defend other groups and communities as well. We can together speak for those who have no voice or leverage in society – for the poorest, the most despised, the least powerful, for women and children, for migrants and minorities; and even to speak together for that great encompassing reality which has no ‘voice’ or power of its own – our injured and abused material environment, which both our traditions of faith tell us we should honour and care for."

The Archbishop draws an interesting parallel between the responsibilities of faith communities towards those in society who have little or no voice and the planet itself. Which conclusion leaves me thinking - When a senior representative of a church which spans the globe draws this conclusion about the role of religions in contemporary society perhaps it is time for those of us who study religions and their place in society to pay attention to the environment too.

December, 2008
Martha Middlemiss LéMon, doktorand

Krönika nr. 7

Växande underskott på medmänsklig omsorg

Närmare sex års forskningsverksamhet går mot sitt slut när vi nu skriver de sista rapporterna från projektet Välfärd och religion i europeiskt perspektiv. I början av april var det dags för svensk slutkonferens. Projektet har kartlagt en kyrklig verksamhet som är livaktig och betydelsefull, mitt i ett Europa som annars oftast karakteriseras som sekulariserat.

Ett speciellt drag med kyrkornas sociala insatser är att de i så hög grad bygger på kvinnors insatser. Vi kan nästan tala om en kvinnokyrka, till skillnad mot den manligt dominerade kyrka som representeras av de institutionella ledarna, som påve och biskopar.

Liksom så mycket annan verksamhet som domineras av kvinnor är kyrkornas sociala verksamhet föga uppmärksammad i media, den bygger på arbete för låg eller ingen lön, och ofta har den begränsat inflytande utanför den egna sfären. Däremot är den väldigt populär bland Europas befolkningar och det kanske inte är så konstigt. Kyrkorna betraktas av många som intervjuats i projektet som representanter för en medmänsklig omsorg som är på väg att bli den stora bristvaran i ett Europa, där den arbetande delen av befolkningen minskar, medan de riktigt gamla som behöver mycket vård blir fler och fler. Samtidigt går allt fler kvinnor, som traditionellt stått för omsorgen i familjen, ut i arbetslivet och välfärdssystemen bygger i allt högre grad på sådana lösningar. Men hur ska underskottet fyllas, som uppstår när de som inte klarar sig själva – de riktigt unga och riktigt gamla och de som av någon annan anledning behöver vård – blir ensamma kvar i hemmen? Vad kan kyrkorna ha att bidra med i detta sammanhang och finns det också risker, till exempel ur jämställdhetssynpunkt, med en växande roll för kyrkor och andra frivilligorganisationer. Det var frågor som diskuterades på konferensen.

April 2008
Ninna Edgardh

Krönika Nr. 8

Vem är Karin Boye?

Vem är Karin Boye, frågar en forskare som just flyttat hit från ett annat land. Frågan kom sig förstås av ett besök på forskningsbiblioteket i humaniora och teologi, som trevligt nog bär Boyes namn. Jag försöker förklara, men hur förklarar man sådant som man vuxit upp med, som är sådär självklart som att det växer lingon i skogen om hösten och att det blir höst någon gång i skiftet mellan augusti och september och att skolor och universitet då drar i gång sina terminer? ”Visst gör det ont när knoppar brister”, tänker jag, men hur förklarar man laddningen i sådana ord?

Samtalet påminner mig om många andra samtal vi haft genom åren, när vi träffats forskare från olika länder i Europa och ibland även från andra länder, som varit aktiva i våra projekt. Vi har börjat i en konkret forskningsfråga, men ganska snart har vi upptäckt i hur hög grad vi som forskare också är begränsade av de horisonter våra religiösa, kulturella och historiska förutsättningar gett oss. Något av det roligaste med våra projekt har varit när det ibland öppnar sig en glipa och vi lyckas få syn på något bortom vår egen synrand, förstå att någon annans verklighet verkligen ser annorlunda ut än vår egen.

I höst går vi som arbetar vid Religion och samhälle in i ett nytt skede. Just nu står vi med näsorna i flyttkartonger och sopsäckar, på väg från det hus där vi funnits i tio år, till nya lokaler. Samtidigt expanderar vi och bygger nya relationer. Vetenskapsrådets 10-åriga stöd för att bygga en forskningsmiljö kring forskningsprogrammet Impact of Religion. Challenges for Society, Democracy and Law kommer att göra stor skillnad. Framför allt får vi nya samarbetspartners bland juristerna, men också från flera andra fakulteter vid universitetet. Säkert kommer de att ställa oss nya frågor, kanske inte om Karin Boye, men säkert om religion. Förhoppningsvis ska vi också tillsammans kunna söka nya svar, som vi kanske inte hade kunnat finna var för sig. Och inte minst – vi kommer att fortsätta att bli utmanade att tänka nya tankar när kartongerna är uppackade och datorerna igång igen. Till dess ber vi om överseende om vi inte alltid är helt kontaktbara!

Oktober 2008
Ninna Edgardh