2011

Krönika nr. 1

Bröllopsforskning väcker nya frågor

Nu under september går årets bröllopssäsong mot sitt slut. Antalet vigslar ökar i Sverige, och i år har augustibröllopen – numera den populäraste bröllopsmånaden – ackompanjerats av kulturdebatt i frågan. Det har både diskuterats om bröllopen är en del av nykonservativ trend eller feministiskt backlash, och samhällets syn på skilsmässa apropå den både omdebatterade antologin Happy Happy av Katarina Wennstam och Maria Sveland.

Det är inte bara kultursidorna som intresserar sig för bröllop, utan även forskningen. I år har flera avhandlingar kommit som på olika sätt behandlar vigselns betydelse, synen på äktenskap och den förändrade lagstiftningen. En av dem är juristen Caroline Sörgjerds avhandling Reconstructing marriage in a changing legal and societal landscape om äktenskapslagstiftningens förändring och relation till förändrad syn på äktenskap och samlevnad, som ingår i vårt forskningsprogram Impact of Religion. En annan är sociologen Catrine Anderssons Hundra år av tvåsamhet som undersöker äktenskapssynen i statliga utredningar.

Den senaste i raden är en religionssociologisk studie av Karin Jarnkvist, Umeå universitet, som undersöker hur par själva diskuterar och fyller vigseln med betydelse före och efter själva vigseln. I När jag gifter mig ska jag göra det på riktigt – berättelser om barn, brudar och bröllop låter hon par som gifter sig i kyrkan och borgerligt berätta om beslutet att gifta sig, om hur de ser på vigseln och planeringsfasen och hur de upplevde den. Berättelserna analyseras ur flera perspektiv, såväl religionssociologiska i synen på kyrklig/borgerlig vigsel, som genusteoretiska och kultursociologiska perspektiv. Karin Jarnkvist disputerar den 30/9 vid Umeå Universitet och hennes avhandling finns att ladda ner här.

I avhandlingen kommer en rad intressanta perspektiv fram. Det är tydligt hur starkt bröllop är förknippat med konstruktioner av och synen på kön – bröllopsindustrin vänder sig i hög grad till kvinnor och beskriver bröllopet på många sätt som brudens dag. Detta lyfter också Jarnkvist fram, och visar på hur hennes par försöker hantera detta i relation till det övriga livets försök att leva jämställt. Det syns bland annat i hur de diskuterar eventuellt byte av namn och arbetsfördelningen inför bröllopet och hur de beskriver upplevelsen efteråt.

Hon lyfter också fram barnet/barnen som centrala, något som tidigare inte behandlats särskilt mycket i sociologiska studier av förändrad syn på relationer och äktenskap i det senmoderna samhället. Samtliga par i hennes studie har barn eller försöker få, och det är i samband med detta som beslutet att gifta sig tas. Föräldraskap föregår äktenskap hos paren, och väcker många nya frågor om hur det påverkar inte minst teoribildningen kring relationer inom samhällsvetenskapen.

Varför bröllop i kyrkan?
Ett annat intressant perspektiv, särskilt för mig som religionssociolog, är hur paren diskuterar kring varför de valt att gifta sig i kyrkan. Jarnkvist ifrågasätter tidigare religionssociologisk forskning som förutsatt att valet att upprätthålla kyrkliga traditioner (genom att gifta sig i kyrkan eller döpa sitt barn) också ska förstås som att religionen eller tron upprätthålls. Hon menar snarare att paren väljer kyrkan av traditionella skäl, och även om de inte motsätter sig det kristna innehållet i vigseln så är det enligt henne tveksamt om den kan sägas fylla någon religiös funktion. Frågorna om hur vi ser på religionsbegreppet och hur människor förhåller sig till kyrkan i en föränderlig tid är en central forskningsuppgift och Jarnkvists avhandling ger nya synvinklar. 

Det som dock för mig är absolut intressantast, och kanske lite överraskande, är hur tydlig klassaspekten är i studien. Jarnkvist skriver själv hur hon inte alls hade med den i sin ursprungliga frågeställning, men att det var så oerhört tydligt i materialet att hon tog in Bourdieus begrepp, bl a kulturellt kapital, för att förstå skillnaderna mellan paren. Bland hennes åtta par har i princip alla som gifter sig i kyrkan högre utbildning, medan inga av de borgerliga paren. Bland kyrkparen har nästan alla gifta föräldrar, bland de borgerliga nästan inga. Det växer fram en tydlig bild av att kyrkbröllop handlar ganska lite om gud eller kyrkan, och desto mer om normen för ett stort, fint, dyrt, ”riktigt” bröllop, där familj och släkt möts och vissa attribut tydligt hör till. Alla par förhåller sig till denna norm, oavsett om de (försöker) leva upp till den, tar avstånd från den eller känner att de inte har vad som krävs för att kunna höra till den.

Frågor om klass och socioekonomiska frågor har under lång tid varit långt ner på agendan för svenska religionssociologer. Bourdieu är en av de absolut mest använda teoretikerna bland allmänsociologer i Sverige, men hans teorier har mycket sällan använts i sammanhang som studerar religion, trots att det finns goda skäl att tro att de är mycket användbara. Klassbegreppet har uppenbarligen bäring på de sociala relationerna och människors livsvillkor i Sverige och det finns stor anledning för oss religionssociologer att fundera på hur vi ska studera hur det också har betydelse för religiositet och religiösa organisation. Karin Jarnkvists avhandling är en utmärkt start på den diskussionen.

MARTA AXNER, doktorand i religionssociologi

Krönika Nr. 2

Förändringens vindar

Utifrån ett globalt perspektiv har årets nyheter hittills varit häpnadsväckande. Det är knappt att man hinner förstå och ta in när man sitter på distans hemma i sitt säkra hem och följer medias rapporter. Hur måste det vara för de många människor som drabbas av katastroferna eller de politiska omvälvningarna? Bara tanken gör att det svindlar.

Hos mig själv iakttar jag en förundran över att detta verkligen händer, till exempel demokratiska protester i länder med en lång historia av totalitärt styre eller en olycka i ett kärnkraftverk som överstiger alla föreställningar om den värsta tänkbara olycka som man har haft och planerat för. Att jag förundras avslöjar att jag inte var beredd på det – någonting som inte passar så bra till den bild av en kritisk samhällsvetare som jag ibland tecknar om mig själv.

Förändring?
Det är slående hur lätt det är att utgå från vad som råder. Med andra ord: man har en tendens att tro att allt ska vara och förbli så som man känner till det. Att politiska system, välfärdssystem eller liknande ska fungera även i framtiden som de gör nu. Om man över huvud taget tänker in förändringar då är det långsamma, stegvisa förändringar man tänker på. Årets demokratiska protestvågor i länder som Egypten, Libyen, Tunisien eller Jemen visar att förändringsprocesser kan se helt annorlunda ut: oväntade, spontana, snabba. Journalister och samhällsanalytiker har svårt att spå utvecklingen. Situationen påminner om vad som hände för mer än 20 år sedan i Central- och Osteuropa där den ena socialistiska regimen efter den andra var tvungen att öppna (eller ge) upp.

Jag skräms också av hur mycket jag påverkas av den rådande samhällsdiskursen. Jag minns även Tjernobyl 1986 som en chock. Men ändå kom olyckan inte så oväntad som Fukushima nu. Stora delar av 1980-talet hade präglats av en kontroversiell diskussion kring atomkraftens användning för energiproduktion och för vapen. Besluten att på sikt lägga ner befintliga kärnkraftverk som har tagits under detta årtionde illustrerar den rådande andan. Med tiden har misstänksamheter minskat. Besluten har rivits – eller mjukats - upp. Kärnkraft är kanske i alla fall ganska säkert …?

De stora förändringar som årets händelser innebär gör att jag känner ett behov av ödmjukhet, inte minst som forskare. Visst hjälper forskning till att förklara och att förstå. Men det finns en hel del händelser och utvecklingar som den har missat att förutse. Bidrar vi som forskar till att främja hållbarheten, rättvisan och demokrati? Jag ifrågasätter inte att forskning behövs. Men det finns kanske anledning till litet större försiktighet när det gäller att beskriva forskningens position och bidrag i samhället. Allt blir ju lite mer relativt när förändringens vindar blåser.

ANNETTE LEIS-PETERS, Docent i religionsociologi, forskare vid Religion & Samhälle

Krönika Nr. 3

Från ateism till antiklerikalism

Den amerikanske filosofen Richard Rorty skrev på sin ålders höst att han ångrade sitt val att livet genom kalla sig ateist. Ångern berodde inte på att han kände någon personlig dragning till religion, utan på att han menade att beteckningen ateist är missvisande. Det viktiga, hävdar Rorty, är inte om vi personligen tror att Gud finns eller ej, utan hur vi förhåller oss till frågan om religionens roll i samhället.

Rorty beskriver därför på sin ålders höst sig själv som religiöst omusikalisk och starkt antiklerikal – alltså motståndare mot alla former av religiös påverkan på det offentliga rummet. Skola, rättsväsende och politik är exempel på samhällssfärer som, enligt Rorty, måste vara helt fria från religiösa impulser.

Samtidigt har Rorty inget att invända mot en strikt privat tro som inte påverkar någon annan än den troende själv. Små religiösa församlingar ser han heller inga problem med, men större religiösa institutioner frestas förr eller senare att ta en politisk roll, och då blir de en fara för demokratin, även när de verkar för goda saker som bistånd till tredje världen eller omsorg om samhällets svaga, enligt Rorty.

Förskjutning mot politik - men frågor om Gud hamnar i skymundan
Rorty är ett bra exempel på den politisering av religion/ateismdebatten som ägt rum både nationellt och internationellt under senare decennier. Klassiska filosofiska frågeställningar om Gud har hamnat i skymundan. Debatten mellan ateister och deras religiösa motståndare har allt mer blivit en kamp mellan visioner om det goda samhället, och vilken roll religiösa föreställningar kan spela i ett gott samhälle.

Men inte bara ateismen har förskjutits mot politiken. Detsamma gäller för religionen. Religiösa grupper blir mer politiskt aktiva när de upplever att det samhälleliga utrymmet för deras religiösa tro krymper (tänk till exempel på Kristen demokratisk samling som grundades som en reaktion på försvagningen av kristendomsundervisningen i skolan). Frågor om skolan i sin biologiundervisning borde inkludera intelligent design som ett respektabelt alternativ till Darwins idé om det naturliga urvalet, eller om skolavslutningar även i fortsättningen kan och bör hållas i ortens kyrka, är inga tomma symbolfrågor: de utgör frontlinjen i debatten om vilket kulturklimat som i fortsättningen skall dominera våra samhällen. På så sätt är de antagligen långt viktigare än filosofins traditionella frågor om Guds existens eller hur en god gud kan tolerera så mycket lidande i världen.

Ateismdebattens skiljelinjer har därmed förflyttats, och kanske borde vi, som Rorty påpekar, snarare tala om en antiklerikalismdebatt. I dagens sekulariserade västliga demokratier är det mindre viktigt om en person räknar sig som troende eller icketroende: den väsentliga skillnaden går snarare mellan de som är beredda att ge religionen utrymme i det offentliga rummet och de som inte är det, och här återfinns både troende och icketroende på båda sidor.

ULF ZACKARIASSON, forskare, religionsfilosofi